Att tillåtas vara den jag är.

De senaste veckorna är det många tankar som snurrat i huvudet på mig. Framför allt tankar om att gifta sig och allt vad det innebär. Inte så konstigt kanske :). Något som fortfarande ligger och mal och som jag inte kan släppa är alla dessa förväntningar som plötsligt dyker upp. Inte enbart förväntningar man själv har utan förväntningar eller rättare sagt antaganden från andra.

Plötsligt är det en "mall" man ska passa in i. Saker man förväntas göra. En del har blivit förvånade över att jag inte bytt efternamn. Det skulle tydligen vara självklart att göra. Varför då? För mig är detta inte det minsta självklart. För mig är mitt efternamn bara inte ett namn för mig. Det betyder faktiskt ganska mycket mer. Det kommer från min släkt - mitt ursprung, från min farmor och farfar som jag älskade över allt annat på denna jord. Eftersom jag inte har några syskon som kan "föra vårt släktnamn vidare" så vill jag behålla det. Det är den jag är och den jag vill vara. Varför förmodas jag ge upp en sådan sak? Jag är jag.

Det finns även fler förväntningar/antaganden som tydligen följer med att man gifter sig med den man älskar. Saker man förväntas "ställa upp" på. En anledning till att vi valde att bara ha en cermoni för oss själva beror huvudsakligen på mig. Jag avskyr nämligen att vara i centrum. Jag skulle inte ha njutit en sekund utav ett "riktigt" bröllop utan hade legat sömnlös i flera veckor inför vad som komma skulle. En fest där jag skulle vara en del av det som var i centrum. Att sitta och lyssna på ord riktade till mig (även om de var vackra). Att ha allas ögon på mig. Vilken mardröm!

Jag har alltid haft svårt för att prata inför människor. Att vara i centrum i en stor grupp. Fortfarande när jag är bland vänner kan jag tycka det är jobbigt att öppna munnen. Sitter hellre tyst och iakttar. Vill inte att alla ska se på just mig. Att redovisa i skolan ska vi inte tala om. Illröda kinder, ont i magen, svettiga händer, stammande ord. Till slut tvär vägrade jag stå inför klassen och plåga mig själv och mina lärare insåg att det var lika bra att låta mig redovisa ensam. I ett tomt klassrum med bara läraren.

Jag vet att jag är egen. Faller inte in i någon mall. Gör inte eller utsätter mig för saker jag inte tycker om. Kan som sagt tvär vägra om jag inte vill. Varför göra saker jag inte mår bra av? Jag vet jag är på mitt vis. Det har jag alltid varit och kommer alltid att vara.

Vad vill jag då säga med detta inlägg?? Jo, min förhoppning och önskan är att jag ska få tillåtas att vara den jag är med alla mina fel och brister. Låt mig falla utanför ramarna för vad som förväntas av mig. Låt mig slippa göra saker jag inte vill eller inte mår bra av. Låt mig vara den jag är!

Ännu mera vackra blomster!

Har inte bara funderat i dag utan har även hunnit med att baka lite matbröd. Luktar hemtrevligt i hela huset. Det gillar jag!

Önskar alla en fin måndag!