Några tankar på en fredag.

Har funderat en hel del över det där med "trender" inom fotografering. Vilka stilar är det som gäller egentligen? Har även funderat en del över mina egna bilder. Vilken är min stil? Hur ser man att en bild är tagen av mig? Vad utmärker, är det något?

Trender finns det inom fotograferingen liksom allt annat här i samhället. Och visst är det lätt att "härma efter" och göra som alla andra. Och jag säger inte att det är fel på något vis. Men det jag tänker i dessa fall när man bara "gör som alla andra" är: är det det här jag vill visa? Är detta verkligen jag?

Jag kan känna att när jag tar bilder till andra så känner jag ingen prestige i att det måste synas att bilden är tagen av mig. Jag anpassar mig gärna för att alla ska bli nöjda med slutresultatet. Men när jag tar bilder för min egen del, ja då kan det spreta hej vilt beroende på vad jag vill säga med bilden. Hur jag vill att stämningen ska vara etc.

En sak som jag kommit fram till är att jag allt oftare drar mig mot det mörkare hållet. Mot mystiken och det som alltid inte är så självklart. Har nog alltid gjort det när jag tänker efter. Varit fascinerad och skrämd av det okända. Det vi inte med säkerhet vet om det finns eller inte. Är nog kanske en mörk själ innerst inne, vad vet jag :).

Hur som haver så kom jag att tänka på detta när jag satt och redigerade bilderna från den senaste fotograferingen med Emma. Tycker om hur hon ofta förmedlar det lite sorgsna när hon är där framför kameran - precis det jag vill att hon ska göra. Och då är det lätt hänt att redigeringen blir som den blir.

Aningens flummigt så här på fredagseftermiddagen men så kan det bli emellanåt. Tänkte i alla fall visa en av bilderna vi tog (ni får ursäkta texten över hela bilden men den får vara där ändå)

Hon som kan, som få, förmedla den där känslan <3

Önskar alla en fin helg!
Kram Carina.