Vi fick i alla fall en fin solnedgång.

En klump i magen. En tung känsla i bröstet. Tårar som bränner bakom ögonlocken. En resa som var bland dom tråkigaste jag gjort. En glädje som uteblev när nyckeln till hemmet sattes i låset. I dag åkte vi hem från stugan och det var inte ett dugg roligt.

Den planerade vistelsen till och med söndag ändrades om. De utflykter, träningspass och fotoexpeditioner som planerats uteblev. Sena kvällar med magnifika solnedgångar. Likaså skapandet av nya sommarlovsminnen. Och det känns tungt. 

Den lilla hårbollen höll på att bli uppäten av molnet av knott som vägrade lämna honom i fred. När inte heller vi kunde vara ute utan gick samma öde till mötes, ja då var det inte så mycket att välja på. Inget roligt beslut att ta men i dag packade vi bilen och for hem. 

Jag vet att det inte är någon världskatastrof. Att ingen dör av beslutet. Men det hindrar mig ändå inte från att känna en sån oerhörd besvikelse. Det var ju den här veckan jag sett fram emot mest på hela året. Pappa som ordnat så fint till Tuff så han kunde följa med. En vecka då vi skulle vara i mitt paradis. En vecka med ovärderlig tid med junior, mamma och pappa. 

Nu blev det som sagt inte så och jag ska försöka rycka upp mig. Det kommer inte bli lätt men vi fick ju i alla fall lite tid tillsammans och en fin solnedgång (måste tacka bästa vännen Emma för att du lyssnade och drog med mig ut på en promenad i kväll - tack för att du finns ❤︎).

 Foto: CarinaHenriksson photo

Ha det bra!

Kram Carina