I onsdags kom jag då äntligen iväg till den där platsen som betyder så himla mycket. Tror ingen kan förstå hur mycket jag längtat och hur jag känner mig när jag väl är där. Men nu kom jag som sagt dit och oj vad glad jag är över detta.
Nu var det ju så att det inte enbart var en "nöjestripp" denna gång. Nej, det är ju så att har man skog ska man följa en skogsbruksplan för att skogen ska må bra och skötas på bästa sätt. Nu är det ju tyvärr så (ja jag säger tyvärr) att turen har kommit till ett skifte som jag tycker är så vackert och jag ville därför dit och dokumentera hur det ser ut.
För som det ser ut i dag kommer det tyvärr inte se ut på väldigt länge. Och jag måste erkänna att jag tyckte det var oerhört jobbigt att gå där bland träden (en del har stått där i över hundra år) och veta att om någon vecka kommer dom och platsen vara ett minne blott.
Jag är verkligen emot allt vad slutavverkning av skog heter och skulle vilja att det såg ut som det gör i dag i alla skogar. Jag inser ju naturligtvis att det inte går men jag är ändå för att låta träden stå där dom står och låta dom växa i all oändlighet (vilket inte funkar i praktiken - jag vet).
Så det var med blandade känslor jag var i mitt paradis dessa dagar och det känns sorgligt att det var sista gången jag såg detta skifte i all sin prakt. Men även om jag känner mig sorgsen så är jag väldigt glad att jag hann dokumentera och åka dit en sista gång.
En fredag i dag som känns som en söndag. Vad ska man hitta på nu då när man har en hel helg framför sig??
Hoppas ni haft och har sköna dagar!
Kram Carina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för du lämnar några ord hos mig!