När man tränar och avverkar mil efter mil så hinner man tänka en hel del. Både i går och i dag har jag och min nya bästis (racern) varit ute och luftat oss. Turen i går präglades av en konstig känsla, nästan som att det inte var jag som satt på sadeln utan att jag var lätt i kroppen och flög brevid, (låter knäppt jag vet), likadant var det idag. Kunde för mitt liv inte begripa vad det var som hänt men så började jag tänka efter lite och plötsligt trillade polletten ner! Jag hade inget tryck över bröstet och kände mig inte stressad utan jag njöt av träningspasset! För första gången på väldigt länge var jag medveten om vad jag gjorde just här och nu. Jag såg mina omgivningar, kände den klara luften och tyckte att det var skithärligt! Det var till och med så härligt att jag kom på mig själv med att åka runt på cykeln med ett stort leende på läpparna.
I och med dagens stora aha-upplevelse tror jag mig vara närmare den verkliga meningen med livet (något jag för övrigt har funderat en hel del på). Meningen med livet är ju att leva här och nu - inte ständigt sträva mot något annat och känna massa måsten. Herregud, när jag blir gammal vill jag inte vara en bitter..... och se tillbaka på mitt liv och bara se det jag inte hann göra. Varför ska det vara så himla svårt att leva just här och nu? Varför kan man aldrig vara nöjd över det man har utan ständigt sträva efter något annat? och när man väl funnit/uppnått det andra då är man ändå inte nöjd utan strävar vidare mot ytterligare något annat. Nej, från och med nu har jag bestämt mig att min mening med mitt liv ska vara att leva här och nu och kunna njuta av det!
På återhörande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för du lämnar några ord hos mig!