Jag har ju aldrig riktigt förstått det där med älgjakt eller jakt över huvudtaget. Jag har varit starkt emot det och det har nog inte varit helt lätt för pappa alla gånger när jag var yngre. Men i dag hände något. Det började redan när jag kom in i slaktboden i morse där laget hade sitt möte. Folk kom fram och hälsade och tyckte det var roligt att "Brors tös" var med. Kände mig otroligt välkommen. Kände av gemenskapen mellan jaktkamrater som kanske bara ses en gång om året - älgjaktsveckan.
Efter en massa info blev vi tilldelade vårt pass, pappa och jag, och for dit. Vi fick ett pass nära vägen och behövde inte in och bröta i skogen. Jag var ju naturligtvis tvungen att fota pappa innan jag satt mig tillrätta bakom jägaren och hans bössa. Och tänk, där ute i skogen. I tystnaden. I ögonblicket och nuet. När spänning och förväntan låg i luften. När vi var här och nu. När vi inte visste vad som kunde ske. Vad som kunde komma ut ur granskogen. När vi satt där. Då, då förstod jag.
Förstod att jakt är så mycket mer än själva skjutandet. Skjutandet är nog egentligen en väldigt liten del när man tänker efter. Jakt är den där spänningen att inte riktigt veta. Den där tystnaden som man bara kan uppleva i skogen. Den där känslan av att man inte kan styra över vad som sker. Skräckblandad förtjusning. En känsla av att vara ett med naturen. Gemenskapen när man kommer tillbaka från passet. Glädjen.
Tusen, tusen tack pappa för att jag fick följa med dig i skogen i dag. Nu har jag nog äntligen, efter många, många år förstått varför du jagar. Och det kanske blir så att jag följer med några fler dagar nästa år. För nu har jag förstått och det är jag väldigt glad för.
Trevlig kväll!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för du lämnar några ord hos mig!