Gamla hundar.

Det hjälper inte hur mycket jag än försöker. Att försöka tänka positivt, att försöka se ljust på tillvaron, att försöka vara glad - det går inte. Vad jag än försöker med så är jag bara sur, dyster, tjurig, butter och vresig. Inget jag vill vara men jag kan bara konstarera att det är så jag är i dag.

Jag borde vara glad för i dag är äntligen allt klart här hemma, vi har kommit i ordning ganska bra, jag har (peppar, peppar, tvi, tvi) sluppit någon av de förkylningar som drabbat var och varannan och jag har människor runt mig som jag älskar och som älskar mig. Men vissa dagar hjälper inte ens det. I dag är en sådan dag och jag är sur.

Vet inte vart denna surhet kommer ifrån men jag misstänker att den trötthet som intagit min kropp och själ kan vara en bidragande orsak. Jag har väl i vanlig gammal ordning kört på och inte lyssnat på kroppen. Herregud, jag orkar ju alltid allt och blir väl aldrig trött (enligt mig själv). Jag har så smått börjat inse att jag inte är någon övermänniska och att jag visst kan bli trött och sliten som alla andra. Tyvärr lyssnar jag inte alltid på det örat utan kör som sagt på tills jag blir som jag är nu.

Undrar varför det är så svårt att tillåta sig själv vila och ta det lugnt fastän det är just det man behöver? Undrar varför man hela tiden ska pressa sig själv till att prestera? För vem då?? Mig själv antagligen, för att jag ska känna mig nöjd. Jag vet att jag måste ändra på mig när det gäller just det men det är ju som bekant inte lätt att lära gamla hundar att sitta ;).

Nu ska jag tillåta mig själv att sura 5 minuter till och sen får jag minsann rycka upp mig. Ska ta en varm dusch, dra på mig en mysdress och raggsockor, göra en kopp te och krypa upp i soffan med en massa tända ljus och mysa framför tv:n. Vem vet, det kanske finns hopp även för en gammal hund.....

Trevlig torsdagkväll!