Att höra hemma någonstans.

Livet går verkligen upp och ner för tillfället. Om helgen var spikrakt uppåt så har denna måndag varit käpprätt nedför. Önskar jag visste varför det blir så här hela tiden. Skulle liksom kännas lite lättare om man höll en lite lagom nivå.

I grund och botten tror jag det beror på att jag är så ofantligt trött. Gillar inte att gnälla om detta men det är bara att konstatera: jag sover uruselt. Lägg där till att jag har en del (för mig) "stor" saker att fundera/ta beslut över. Att jag även går och funderar över vart jag hör hemma hjälper ju inte heller till direkt.

Det brukar bli så här. Dessa funderingar har en tendens att dyka upp när jag varit hemma i Värmland och kommer tillbaka hit. För så här är det: jag tycker om vårt hem, själva huset, men Dalarna - är det hemma? Hör jag hemma här? Vill jag verkligen bo här?

Missförstå mig rätt. Jag älskar min familj och alla vänner som jag har här. Men Dalarna och Carina - kommer hon någonsin att känna sig hemma där? När jag kommer "hem hem" till Värmland. Då känns det mera tryggt. När jag kan springa i skogarna och hitta. När jag kan känna igen mig fastän jag inte varit där på väldigt länge. När jag kan känna lugnet. När jag kommer till mina platser. Mina rötter. Mitt ursprung. Är jag hemma då?

När vet man att man kommit hem? När vet man att man hör hemma just där?

Nu ska jag ta och fundera vidare och försöka hitta en lösning på mina funderingar. Eller åtminstone hitta en början till slutet. Som det är nu känns slutet och hemma väldigt avlägset.

Önskar alla en fin kväll!