För sin egen skull.

Denna tisdag kan man minst sagt säga att verkligheten har kommit i kapp undertecknad. Jepp, det var bara att konstatera att bubblan jag befunnit mig i de senaste dagarna så sakta börjat vittra sönder och så smått puffat mig ut i vardagslivet igen.

Helt slut. Ungefär så skulle man kunna beskriva mig just nu. Alla intryck. Tidiga morgnar. Sena kvällar. Sömnlösa nätter. Alla funderingar. Till slut kommer dom i kapp. Och det gjorde dom i dag. Men jag ångrar inget trots att jag känner mig som en urvriden trasa. För den senaste veckan har gett mig så otroligt mycket. Det var längesen jag kände mig så himla glad över något. Länge sen jag fick vara så kreativ. Länge sen jag gjorde något bara för min egen skull.

Att göra något för sin egen skull. Det är något som jag tror många skulle behöva bli bättre på att göra. Det är så lätt att fastna i det vardagliga livet. Detta liv som snurrar på i ett allt högre tempo. Man ska hinna med så mycket. Prestera. Klämma in än det ena, än det andra. Jag ska bara. Varför??

En dag kanske man sitter där och inser att det är för sent att göra allt det där som man skjutit upp. Som man skulle göra vid ett senare tillfälle. Nej, jag tror att vi alla behöver bli bättre på att stanna upp. Tänka efter: vad är det jag vill göra? Och när man vet vad det är, unna sig att göra det (i den utsträckning det är möjligt naturligtvis).

För visst är det väl så att livet är till för att levas? Inte genom någon annan. Inte för någon annan. Men kanske tillsammans med någon annan. Men främst för sin egen skull.

Bilder från trädgården i kväll.

Önskar alla en bra fortsättning på veckan!