The spoon!

Vaknade supertidigt i morse och kunde inte somna om - hade haft grymma mardrömmar hela natten (berodde säkerligen på mitt skogsäventyr igår) - så det var lika bra att gå upp. Det blev en tidig morgonpromenad och putsning av fönster innan familjen vaknade till liv. Förmiddagen flöt på med lek & bus med Emma, promenad med grannen och hämta ut mitt efterlängtade paket med kläder till Emma. Beställde på nätet från http://www.villervalla.se/ när det var rea och idag kom hennes fina kläder. Lite stora ännu men att växa i dem kommer säkerligen inte bli något problem.

Eftermiddagen flöt på, skulle ha vilodag, blev rastlös - skräll!, så jag städade hela huset i stället. Var även på behandling för min rygg och fick pröva på något nytt - en kinesisk soppsked! Det är vår kompis som fixar till oss ibland och han frågade om jag hade testat the spoon. -Va?, sa jag. När han förklarade trillade poletten ner för jag har ju sett hur Marucs sett ut efter han varit där. -Nej, det har jag inte men ok kör på bara det gör min rygg bra. Plötsligt kom jag på, shit jag ska ju på bröllop på lördag. Frågade snabbt hur länge blåmärkena kommer sitta kvar. -Ja, i 7-10 dagar blev svaret. Bestämde mig ändå för att ta behandlingen då ryggen varit kass sista tiden men på ett vilkor: inte gå för högt upp på ryggen. Hade ingen större lust att komma på bröllop med 2 stora blåmärken högt upp på ryggen. Kan meddela att det inte är någon skön behandling vi pratar om, det gjorde ont som f-n och det är tur att jag inte ska ha en klänning som är urringad på ryggen. Kan dock trösta mig med att sambon ser sju resor värre ut på sin rygg. Lägger inte ut några bilder med tanke på känsliga läsare :)

Hann också med att sitta ute i solen och filosofera lite. Grannen frågade om jag hade varit "dödsrockare". Marcus hade sagt det sa han. Vad svarar man?? Är man dödsrockare om man klär sig i svarta/mörka kläder, lyssnar på death metal, har grova kängor? Då är svaret: ja, jag har varit dödsrockare under en period i mitt liv med ett undan tag: jag har aldrig färgat håret svart vad vissa än påstår! Efter den här frågan började jag fundera över vad musiken haft för roll i mitt liv. En ganska stor roll faktiskt även om jag inte är speciellt musikalisk själv. Under hela min uppväxt fram till idag har jag lyssnat mycket på musik, sjungit med, analyserat texter och röjt runt till musik. Allt började med Carola som var min stora idol. Fullkomligt älskade henne och lyckan var gjord när jag fick gå på konsert med henne i Mariebersskogen i Karlstad. Sen blev det A-ha som var mina stora idoler fram till jag började 6:an och fick upp öronen för hårdrock! Stackars mamma och pappa. Det var då band som bl a Guns n´Roses och Skid Row slog igenom och blev hur stora som helst. Mitt rum var tapetserat av planscher med Skid Row som var mina hjältar. Jag slet mitt hår och grinade och kunde inte alls förstå hur mamma kunde vara så grym som inte släppte iväg mig på konsert med dom i Globen (jag var 13 år). I dag förstår jag henne och har för länge sen förlåtit henne men just då var det världskatastrof! På gymnasiet upptäckte jag Ulf Lundell och Kent, svenska artister med grymma texter! I dag är jag allätare vad gäller musik men jag sätter gärna på en skiva och låter "I remember you" skråla ur högtalarna.

Vad vill jag då säga med det här, jo att musiken till stor del präglar de faser/stadier som man går igenom i livet, att den till viss del kan bidra till att forma en som person. Musik är j-kligt härligt helt enkelt.

Nu är det dags att sluta filosofera och stänga ner datorn men först måste jag tipsa om en av mina absoluta favoritlåtar: "Utan dina andetag" med Kent. Lyssna på texten och njut!