Det känns bara tomt.

Så har man då varit iväg och tagit farväl. Lagt en ros på din kista och hört prästen säga träffsäkra och beskrivande ord om dig. Hört sånger och psalmer vars ord gjort så ont att hjärtat vill brista. I fredags var jag och sade hej då till dig morbror och nu efteråt känns det bara tomt.

Trodde inte att detta skulle påverka mig som det har gjort. Trodde nog att det skulle kännas bättre efter begravningen - men det gör det inte. Det är nu som jag verkligen inser att det är definitivt - att jag aldrig mer kommer att träffa dig. Att du aldrig mer kommer pika och skoja med mig. Att du aldrig mer kommer att titta på mig med din finurliga blick. Att du aldrig mer kommer hälsa på i stugan när vi är där. Aldrig mer.....

Och när jag inser allt detta vill jag bara skrika att jag hatar cancer. Denna jävla, förbannade skitsjukdom som inte låter människor leva tills dom har levt färdigt. Denna sjukdom som gör att människor inte får växa upp, inte får bli gamla tillsammans, inte får leva sina liv. Som gör att föräldrar måste leva utan sina barn. Som gör att barn måste leva utan sina föräldrar. Som gör att vänner måste förlora sina vänner. Som gör att de man älskar rycks bort för tidigt. Som gör att de som finns kvar gråter tårar och sörjer. Fan vad jag hatar cancer!

Inga vidare uppmuntrande ord i detta inlägg men jag behövde skriva av mig och få dessa ord ur systemet. En dag kommer det kännas bättre, det vet jag, men nu känns det bara tomt.

Ta hand om er!
Kram Carina.