Jag räknar dagarna.

Vissa dagar är den nästan outhärdlig. Och vetskapen av att det är långa månader kvar gör det inte bättre. Månader av väntan och längtan. Ett sug som växer sig allt starkare. Som gör att den där tomma känslan att något fattas mig, blir allt större. För det är något som fattas mig just nu. Och jag längtar.

Jag längtar efter lugnet jag känner. Jag längtar efter friheten jag upplever. Jag längtar efter stigen jag älskar. Jag längtar efter stillheten som alltid infinner sig. Jag längtar efter mitt ursprung. Jag längtar efter min älskade stuga.

Stugan som ligger på en liten halvö vid sjön. Sjön där jag tog mina första simtag och rodde runt varv efter varv i den lilla ekan. Sjön där lommen fiskar och dyker och där abborrarna simmar runt bryggan. Stugan som ligger omgiven av höga tallar där vindens sus spelar sin trygga sång. Där man kan höra vargen yla om kvällen. Där man kan sitta nere på myren ensam med sina tankar. Där man kan åka skare om vårvintrarna i den värmande solen. Där man kan sitta i en stol nere på isen inlindad i en filt alldeles uppslukad av en bok. Där man kan ligga på bryggan en sommardag och höra vågorna klucka mot stenarna. Stugan och platsen där man finner ro.

Ja som ni märker så älskar jag min stuga. Det är den plats på jorden där jag trivs som allra bäst och där jag känner mig som mest hemma. Jag har inte varit där sen i höstas och nu längtar jag dit. Lika mycket som jag älskar vintern, lika jobbigt tycker jag det är att inte vara i min stuga. Men när vårsolen börjar värma och snön börjar försvinna. Då gör jag liksom flyttfåglarna, då kommer jag tillbaka. Och jag räknar dagarna.

Hoppas ni fått en bra start på veckan!
Kram Carina.