Furuvik

Efter att ha kollat vädret i morse styrde vi kosan mot Furuvik. Vi tänkte göra en sista utflykt innan semestern är till ända. Eftersom Emma älskar djur och Furuvik ligger närmast så var valet inte särskilt svårt. Vi kom dit precis när de öppnade och solen strålade även om det var lite kyligt i luften. Vi hittade genast favoriterna - aporna. Är otroligt fascinerad över att dessa djur är så smidiga och starka. En av schimpanserna svingade sig som hejsan hoppsan i ett rep. Vill inte tänka på hur det skulle se ut om man själv skulle försöka sig på samma konster - inte lika graciöst kan jag lova! Var in i aphuset en sväng men då hörde jag en liten unge ropa: Titta mamma, vilken stor orm! Beslöt mig snabbt för att retirera och gå ut till pärlhönsen i stället. Kände att jag kanske inte ska visa för Emma hur fruktansvärt rädd jag är för ormar. Det vore ju bra om hon inte ärver den fobin från mig. Vi gick runt ett tag, Emma stormtrivdes och vi njöt av solen. Framemot lunch (som för oss är runt 11.15-11.30, tror inte att vi är speciellt unika med dessa tider) så började vi kolla runt lite vart vi skulle kunna äta. Döm av min förvåning när jag upptäckte att restaurangerna inte öppnade förrän kl 12! Då vart jag förbannad, tyckte det var fruktansvärt dåligt. Furuvik är väl tänkt som en plats för barnfamiljer och är det då så svårt att förstå att små barn (och även en del mammor) har bestämda tider för lunch som brukar ligga runt 11-12? Nej, efter den här upptäckten så rasade betyget för parken från min sida. Vi beslöt oss därför att fara därifrån och äta på ett annat ställe.

Ovan så syns havet samt jag och Emma.

När vi kom hem hade vi turen att ha hyfsat väder så det gick att vara ute. Emma roade sig själv med grannarna så jag fick tid att sitta ner och pyssla lite - egentid - lyx! Oroar mig lite för hur det kommer att bli när sambon börjar jobba igen. Nu när han varit hemma har man ju blivit ganska bortskämd med att ha hjälp hela tiden men på måndag är det slut på den lyxen. Då är det nämligen slut på semestern och dags för inskolning på dagis. Usch och fy säger jag, ser inte fram emot det. För det första har jag otroligt svårt att säga hej då och sen har jag svårt för att låta någon annan ta hand om Emma. Visst går det bra om det är någon jag känner men det känns sju resor värre att lämna henne till någon man absolut inte vet vem det är. Får väl hoppas att det känns bra med personalen och att Emma trivs. Det kommer säkerligen att vara bra för både henne och mig men jag önskar verkligen att det gick att lösa på annat sätt.

Nu är klockan 18 och jag är astrött. Det kommer nog bli en tidig kväll tror jag. Kanske blir det till att se klart på Harry Potter-filmen som vi påbörjade häromdagen.

Hej svejs!