Att det inte behövdes mer.

I dag ansåg jag mig tillräckligt frisk för att ge mig ut i skidspåret igen. Herreguuuud vad jag har saknat det. En vecka utan träning och jag har inte varit mig själv kan jag lugnt konstatera. Men när det är vårväder i luften, en sol som faktiskt värmer - i februari och suget efter skidor är enormt. Ja då är det inget annat att göra än att ta sig en tur. Och när chefen kommer in och säger åt mig att gå hem tidigare för att ge mig ut och träna. Ja, då är det liksom inget att tveka på :).

Det var helt fantastiskt fint och så himla roligt/skönt/underbart/positivt att äntligen få ge sig ut. Spåren var kanonfina. Föret var lätt. Och vädret det var ju helt fantastiskt! Det största problemet i dag var att åka lugnt och sakta. Jag ville helst gasa på och köra järnet men nej, jag bromsade mig själv och körde riktigt, riktigt lugnt. Och jag hade kunnat vara ute hur länge som helst men icke. När jag hade åkt det jag tänkt från början tvingade jag mig själv att spänna av mig skidorna och åka hem. Tänk att det inte behövdes mer för att man skulle känna sig som människa igen :).

Så nu är det en nöjd Carina som sitter i soffan och är lite småtrött. Lite orolig måste jag erkänna att jag är att förkylningen ska ta om. Men om jag sköter mig och tillåter mig vila och fortsätter kurera mig (hinkar i mig citron- & ingefärste) så tror/hoppas jag att inte det ska vara någon fara. Och i morgon hoppas jag att jag kan ta en sväng igen. För den där skidturen i dag - ja den var magisk och efterlängtad :).

Ha en fin kväll!