Detta är riktigt svårt.

När hela kroppen skriker. När det enda huvudet vill. När det är en fantastisk vinterdag. Och det enda man vill är att träna. Ge sig ut i skogen. Ja då är det riktigt svårt att acceptera att man är krasslig. Att man inte ska träna. Att det rent av är idiotiskt och farligt för kroppen.

Jag vet självklart allt detta men det är ändå svårt. Och det värsta av allt. Jag förvandlas till ett riktigt monster. Vill inte göra något. Är frustrerad och sur så det bara sjunger om det. Vet inte vart jag ska ta vägen. Vill inte vara sån här men kan inte förneka det. Det är så jag blir när jag inte får ut och träna.

Det är så jag varit i dag men jag lyckades samla ihop mig så pass att jag följde med till salombacken och agerade åskådare när junior och pappan for där i backen. Tog mig även en tur in i skogen. Bland tallar och granar. Fick vara lite ensam och gå en runda på skoterspåret. Då kändes det åtminstone lite bättre. Men bara lite.

Tog mig även i kragen och fick med familjen ut på skridskorna efter lunchen. Första anhalten ute vid Ornässtugan måste jag erkänna inte var helt lyckad. Vädret var kanon men isen var under all kritik och väldigt svåråkt så vi hamnade i grannbyn och rinken där i stället.

Och där var det prefekt. Nyspolat och blankis. Och nästan det bästa av allt. Ingen hög puls eller känning av någon förkylning :). Så om allt fortsätter åt samma håll så hoppas jag på en kortare tur i skidspåret kanske redan i morgon. Men tills vidare fortsätter jag dricka mitt "förkylnings-te", knapra esperitox och ta det lilla lugna.

Nu är det hög tid att ta sig ur långfillingarna och försöka ta sig in i duschen.

Hoppas ni har en bra söndag!