Ett magiskt ögonblick.

Vissa dagar börjar onekligen bättre än andra och idag måste jag säga att denna fredag gjort just det. En vidunderligt vacker höstmorgon med dimma och solen som sakteliga började sin dagsresa upp på himmelen. Och när man då bor nära älven måste man ju rusa ner med kameran innan man skjutsar till skolan. 

Och som om detta inte vore nog. Under morgonens löppass i skogen. Halleluja säger jag bara. Alltså det skådespel naturen bjöd på då den så sakteliga vaknade till liv efter en frostnupen natt - det går nästan inte att beskriva. Men om ni föreställer er solen som strilar mellan träden. Dimman som gör att  det blir det där magiska ljuset och att man ser strålarna. Frosten som glittrar och sakta tinar upp när solens strålar värmer. De orange- och gulfärgade löven på marken. Vackert så det nästan gör ont i hjärtat. 

Men det mest magiska. Ja, det hände när jag kom springande uppför en långsluttande backe. Plötsligt där ur dimman kliver det ut ett rådjur - en hind skulle det visa sig - och ställer sig på vägen, stannar upp och tittar på mig. Och strax bakom henne kommer det två små kid och även dom ställer sig och tittar på mig. 

Jag vet inte hur länge vi stod och betraktade varandra -  det kändes som en evighet. Till slut fick dom vittring på mig och vände sig sakta om och sprang tillbaka in i skogen. Men när dom stod där i dimman och vi tittade på varandra - ja det var verkligen ett magiskt ögonblick som jag är tacksam över att kunna lägga till mina samlande minnen. 

Dags att släppa ut och rasta hårbollen. 

Ha en fin fredag!